Alexandras Mode

Okej, jag var vid trappan och fysiskt sett inte just på plattan. Och jag testade inte knark. Ingen frågade ens. Snopet. Jag som hade hatt och allt. Någon kunde ju ha frågat i alla fall. Men men, himla petigt det där med att man måste stå på Plattan och knyta snören för att bli erbjuden.

Nu har Ahlgren åkt. Med ett tåg. Ett riktigt tåg, från centralen. Det är inte på låtsas eller fiktivt längre. Alla bara lämnar.

Okej, det var också lögn.

Men det känns som om många viktiga personer i mitt liv försvinner i väg. Och det är ju LAME. Kan ni förstååå det?? som någon Astrid Lindgren-karraktär säger vid något ovässentligt tillfälle.

Espresso House på Vasagatan, skådat från kortsidan.

Pingu och jag räknade våra mynt och fikade (drack sånt därnt gott brunt, eller jag gjorde, Pingus var mest utspätt med sockriga syrups. Men någonstans ska man ju börja, så if it makes you happy. ) på Espresso House på Vasagatan. Baristan blev chokerande nog lite sur över alla femtio-öringar, what's up med den sketna attityden fröken Barista? 50-öringar är också pengar.

På Huset så planerade vi bland annat Cophias lördags överraskning. TAGGAD!

Vandrade därpå till Gästrikegatan men Krav Maga centret var stängt om tre tiden så jag gick hem till Cophia och åt en macka istället. Den var SUPERGOD! (Polarkaka skall icke underskattas.) Och sen så fick jag skvallra lite med fina henne om Poppius, mångsysslaren John, en mörk och svår regisör och andra lustiga figurer som nu gjort entré i hennes liv.

En bild från 2008, så den är inte helt autentisk med verkligheten. Men Bengans är fortfarande underbart, om inte bättre än förr.

Därpå till Bengans för att titta/Barnen-i-Bullerbyn-lukta på nya böcker och en tur till Rajala för att spana in Canon S90. Sen tillbaka till Gästrikegatan för att betala två och ett för Krav Maga-kursen. Ingen rabatt fick jag, för jag var inte officer. De frågade inte ens. Himla nonchigt faktiskt. Även fast de inte tror det om mig, VEM kan veta säkert liksom?

Visserligen är Kirsten Dunst amerikan och Marie Antionette från Österrike. Men den utspelar ju sig i Frankrike i alla fall.

Till cafét vars namn börjar på B och som ligger vid bankomaterna på andra sidan gatan mot Åhléns City till, för en läskig Chai Latte med Caramel (never more) och sedan blev jag bjuden (!!!) på pasta av fina gravida Maria Mysigt att träffa henne igen, den 22 oktober beräknas Melinda att komma. Jag har blivit tjingad som barnvakt Stolt. Till en halv fransk bebis och allt. Glassigt.

På Östra Station ville en gosse ha mitt nummer. Jag ljög och sa att jag var upptagen men att det var himla gulligt att han frågade. Män ska det vara. Stackars pöjk. Han kanske växer på sig med åren.

På tåget pratade jag och favorit konduktör Classe litteratur. Han läser numera (bara) 80 böcker om året, förr var han uppe i 150 stycken. 150 STYCKEN! Det blir ungefär tre böcker i veckan. Jag är avundsjuk. Han brukade tydligen läsa på jobbet på den tiden...

Till Fai för diskussion med mina föräldrar om allt och inget och lite till.

Åhh...

Det finns så mycket jag vill säga, som jag vill dela med mig av, till er, till världen, till det skrivna ordet. Men detta är fel forum. För offentligt. Det blir till att skriva några rader om vänskap, eller frånvaron av den, i min syrénlila dagbok från Ordning & Reda.

Men om J kan jag säga att jag tycker om honom så pass mycket att det inte kommer att bli något mera. Inte för än han har Ordning & Reda på sitt. Stackars honom. Och lite stackars mig. Nästan, ett ganska stort  stackars mig. Fast vad har jag för rätt att sörja och klaga på detta mitt beslut, egentligen? Jag väljer ju egentligen bara lättaste vägen; den gröna Exit-skylten ovanför dörren till höger. Och brandlarmet har inte ens gått ännu. Gömmer jag mig bakom påhittade principer? Och klär jag in min rädsla i vackra ord så att ni väljer att hålla med mig? Borde jag inte bara VÅGA och hoppas att det inte gör för ont när jag slår huvudet i asfalten? Hoppas på att jag inte under tiden mosas sönder och samman och blir till en dåligt stekt omelett i slutändan. En sån där som ändå åker i papperskorgen på en gång av de bättre vetande.

Fan.
Nu spårade jag igen. To much.

-Canon S90?

-Ja tack. (Jätte gärna, vattenskalle!)

Idag har jag läst tre kapitel i min "Konsten att ta vinnande bilder"-bok and more to come.

Längtar tills jag (!) kan föreviga mina minnen, min tid och våra roligheter. Tills att jag får leka amatörfotograf och huka mig vid varje vattenpöl.

Mot Centralen för att vinka av Ahlgren som åker med tåget!

Efter Bil-Party i Pingus Golf är jag nu hemma med en kopp te. I den där fula koppen ni vet? Den med en hjärtformad bild på mig och lillasyster som ett minne från London 2004. Egentligen var det en liten present till farfar, en present som bara dem med barnbarn kan komma att uppskatta. Vissa saker ärver man tydligen tillbaka igen. Och det är ju bra att jag får dricka te i en mugg med sentimentala vibbar om sig och kring sig 

TACK så mycket för att du körde en omväg för min skull Pingu (hennes resväg blev nästan dubbelt så lång på grund av/tack vare (en tolkningsfråga) lilla mig).

Kvällens tillställning var hos CattePatte i Väsby, hennes vistelseort i några ynka timmar till. Till Grythyttan ska hon ju vår kock, hoppas att du får ha nagellack i köket ändå. Himla gott fick vi äta även ikväll; ugns-inbakade fläskfilé med Avokado-sallad (det gäller ju att belysa Salladens Superstar) och Bea, till dessert en rabarber-sufflé med pepparkakskant. Ljuvligt, och löstandsvänlig konsistens. Och det är ju ett plus om man vill kreera ett rätt som man kan njuta av även när man är riktigt gammal.

Catte, jag kommer att sakna dig och för alltid minnas våra Bunker-kvällar och kissa-i-kapp-tävlingar som jag förlorade. Så, ROCK GRYTHYTTAN NU!!!